Kolhydrater

Enligt Svenska näringsrekommendationer bör maten bestå av 55 - 60 energiprocent (E %) kolhydrater, dvs. 55 - 60 procent av kcal bör komma från kolhydrater i maten, främst i form av bröd, spannmålsprodukter, potatis, frukt och grönsaker. Socker är ett kolhydrat och den andelen bör begränsas till högst 10 E %.

	1 gram kolhydrater från maten ger cirka 4 kcal En kost på 1 600 kcal per dag bör därför innehålla cirka 220 gram kolhydrater Ekvation: 1 600 (kcal) x 0,55 (procent kolhydrater) = 880 kcal kolhydrater 880 (kcal kolhydrater) / 4 (kcal/gram kolhydrater) = 220 g

Kolhydrater bygger upp cellväggar, bildar upplagsnäring och ingår som viktiga delar i ämnesomsättningen. De viktigaste kolhydraterna finns i sockerarter, stärkelse och kostfiber.

De flesta kolhydraterna omsätts i kroppen till glukos, som bland annat behövs för att cellerna ska få energi. I levern bildas glykogen som fungerar som reservnäring. Vid energibrist kan kroppen bilda glukos även från aminosyra (proteiners byggstenar), glycerol (byggstenar från fett) och mjölksyra (restprodukt som bildas vid anaerob förbränning i musklerna).

Kolhydrater bryts ned olika snabbt beroende på kemisk uppbyggnad, innehåll av kostfiber, finfördelning och förädling. ”Snabba” kolhydrater fås från bland annat sockerrika drycker, godis och marmelad. Pasta, ris och baljväxter är exempel på livsmedel med ”långsamma” kolhydrater.

Glykemiskt Index (GI) är en metod för att försöka jämföra hur ”snabba” kolhydrater i olika livsmedel är.
Läs mer om Glykemiskt Index (GI)

Kolhydrater är sockerarter som består av kemiska föreningar bestående av kol, syre och väte. De är en mycket viktig del av vår kost.

Kolhydraterna indelas traditionellt i monosackarider, disackarider och polysackarider – dvs. sockerarter som består av en, två eller flera sockermolekyler.

Exempel på monosackarider är glukos (druvsocker) och fruktos (fruktsocker). Som namnen antyder finns dessa riktligt i olika frukter. Glukos, galaktos och fruktos är viktiga sockerarter i ämnesomsättningen. Monosackariderna glukos, galaktos och fruktos upptas direkt i tarmen och är de former av kolhydrater som kroppen företrädesvis använder för energiproduktion.

Disackarider och Polysackarider

Disackarider är kolhydrater som består av två monosackarider bundna till varandra. Exempel på disackarider är sackaros (rörsocker) och laktos (mjölksocker).

Polysackarider är ur hälsosynpunkt den nyttigaste formen av kolhydrater och bör därför utgöra största delen av kolhydratintaget. Dessa finns främst i form av stärkelse. Stärkelse består av långa sammanhängande kedjor av glukosmolekyler och finns främst i växter och växtfiber.

En annan form av polysackarid är glykogen. Glykogen har en struktur som liknar stärkelse och finns främst i levern och i musklerna, där de fungerar som kroppens kolhydratreserv. När blodsockerhalten sjunker omvandlas en del av glykogenet till glukos, som frisätts i blodet så att kroppen kan upprätthålla en tillräcklig nivå av tillgänglig energi i blodbanan.

Omvänt, när blodsockret stiger, omvandlas glukos till glykogen för lagring i levern och i musklerna.

Spjälkning av stärkelse och glykogen börjar i munhålan, med hjälp av de enzymer (amylaser) som finns i saliven. Även magsyran medverkar till den fortsatta nedbrytningen, men den slutliga nedbrytningen sker i tolvfingertarmen med hjälp av amylaser från bukspottkörteln.

Disackarider spjälkas av specifika enzymer i tarmslemhinnan. Ett exempel på ett sådant enzym är laktas, som utför spjälkningen av mjölksocker (laktos). Om man saknar detta enzym är man överkänslig för mjölk och mjölkprodukter.

Kolhydratomsättning

Den föda vi äter fungerar som bränsle för vår kropp. De proteiner, fetter och kolhydrater som finns i kosten används för att producera den energi som krävs för att utföra kroppens alla funktioner och aktiviteter. En del av näringsämnena används även som byggstenar för underhåll av kroppens vävnader.

För att kostens näringsämnen skall kunna användas av kroppens olika vävnader, måste de först brytas ned i mindre beståndsdelar, tas upp i blodet via mag-tarmkanalen och transporteras ut i kroppens vävnader, där de kan utnyttjas av vävnadens celler.

Det mest kända hormonet som deltar i regleringen av sockeromsättningen är insulin.

För att socker ska nå ut i blodet måste det först upptas från mag-tarmkanalen. Monosackariderna tas upp direkt genom tarmens slemhinna och transporteras härifrån till levern, där de insöndras i blodet för att kunna upptas av kroppen celler och utnyttjas i deras energiproduktion. Om kroppen för tillfället inte har användning för mer sockret, kan det omvandlas till glykogen, som är en lagringsform för socker. Glykogenet lagras i levern och i musklerna.

Källor:
http://www.livsmedelssverige.org
http://www.slv.se
http://www.halso.info